Om mitt hjärta i stora drag.

Ja, då var det så det var då, att jag fortfarande var sjuk fast inte sjuk som en förkylning , utan mer som ett mekaniskt fel på en bil.

Det var inte första gången jag var där och absolut inte sista, det var bara så att det inte var borta och hjärtat behövde undersökas för att se om det var bättre än sist, för det skulle ju kunna växa bort.

1983-2003

Jag kan inte minnas när jag var här för första gången, jag kan bara minnas att det alltid varit sådär , brevet kommer, mamma berättar, datumet närmar sig , mamma och pappa tar ledigt från jobb och vi åker till sjukhuset en hel dag.

Doktorn brukade prata ett språk som jag var alldeles för liten för att förstå.

Jag försökte tyda deras ansiktsuttryck men de var alltid lika gåtfulla som allt annat som väntade den dagen.

Jag minns att doktorn brukade ropa mitt namn och leda mig in i ett mörkt rum där jag fick välja en tecknad film, sen fick jag ta av mig på överkroppen och lägga mig på en brits. När jag sen låg där så tog han upp en apparat som såg ut som en mick och på den tryckte han ut någon sorts kletig genomskinlig substans som var kall och hal. Sen tryckte han det mot revbenen på mig precis under bröstet ibland väldigt hårt och ibland bara precis så den nuddade, det som kändes värst var när de tog och försökte titta på hjärtat under mina revben, när man blev äldre så blev det helt omöjligt då det inte gick att komma åt på samma sätt.

Ljudet från maskinen var obehagligt, jag brukade undra vad ljudet betydde om det var från min kropp eller från maskinen. Sen låg man där i ca en timme och funderar på vad han såg inuti mig.

Det viktigaste var att man låg helt stilla och att man var tyst, så jag vågade aldrig fråga om någonting. Man vågade knappt andas.

Man var jätte nervös när jag gick därifrån, man försökte tyda på ansiktsuttrycken men det gick oftast inte.

En sån undersökning kallades UKG.

Sen var det alltid en lång väntan på att få komma in på röntgen, ibland tog man ekg innan röntgen ,då fick man en hel rad av sladdar påkopplat på kroppen med hjälp av antingen klisterlappar eller sugproppar.

Man fick det både på bröstet, armarna och benen.

Eftersom jag var där från spädbarns åldern till vuxen ålder så blev man mer blyg för att ta av sig på kroppen. Fast man var ändå rätt van eftersom man brukade gå dit en gång per år i typ hela barn till vuxen livet.

När man väl kom in på röntgen så fick man dricka en geggig gummi liknande substans som hette kontrast som gjorde att röntgen apparaten kunde se var blodet strömmade igenom hjärtat. Och på så sätt se var det var fel.

Men på senare tid så behövde jag inte göra det eftersom vetenskapen hade fått fram andra apparater.

När allt var gjort så tog det en stund, sen fick vi alltid komma in och prata med läkaren igen, det värsta som kunde hända för mig var att de skulle säga att jag behövde opereras också plötsligt en dag när jag var 14 år så kom beskedet, jag skulle opereras.

För mig var det inget glädjebesked då jag trodde att en operation var något fruktansvärt som kunde kosta mig livet ( vilket kanske var sant ) men egentligen så kan man väl säga att det blev som en möjlighet för mig att senare i livet kunna leva mitt liv normalt. Skaffa familj, träna och vara frisk.

Tanken har slagit mig många gånger att det hade kunnat vara jag som låg där i gräset med hjärtstillestånd på en fotbollsplanen inför mina kamrater eller att jag dött vid förlossningen av mina barn.

Men det gjorde jag inte. Ibland får man helt enkelt göra vad som krävs för att överleva.

I mitt fall så kunde de inte se hur omfattande hålet i mitt hjärta var förens de gått in och tittat , så när jag vaknade så var chansen 50/50 att de skulle ha opererat mig.

Och när jag vaknade så var allt klart. Jag hade då haft ett hål på 17 mm dvs 1,7 cm vilket var rätt stort, men med hjälp av den tekniken som de använde sig av idag så gick det bra. Hade de gjort den tidigare när jag var barn så hade de inte kunnat göra den med så lite risker som det blev nu. Jga har inte ens ett `r.

Innan operationen så var mitt hjärta ojämnt pga att blodet flödat igenom hålet istället för den normala vägen så den ena halvan av hjärtat var mer ansträngd än den andra, man glömmer lätt att hjärtat är en muskel. Men som andra muskler så går det att träna upp, så efter operationen så har hjärtat blivit helt återställt och jag är nu friskförklarad sen 8 år tillbaka.

Jag ville dela med mig av min lilla berättelse för att jag vet att det är många som har gått och går igenom detta just nu. Till er säger jag bara lycka till och sjukhusen och läkarna blir bara bättre och bättre på sånt här hela tiden, tack vare forskning och engagemang. Det finns en framtid även för oss som har eller har haft hjärtfel :)

Kram